BÖRJAN
Under våren år 2008 började det hända konstiga saker med mig.
Jag gick ner mycket i vikt, vilket fick följden att folk började anklaga mig för andra sjukdomar.
Självklart så var det jobbigt eftersom jag inte själv kunde ta på vad felet var egentligen.
Jag började också dricka upp allt jag fick tag på, jag var törstig konstant.
Detta fick ju också följden att jag hela tiden var tvungen att tömma blåsan.
Med tiden fick jag också svampinfektioner i b.la. munnen.
Jag kunde knappt svälja och min saliv var alldeles vit och tjock.
Dessutom var jag väldigt trött och hängig
Alla dom här symptomerna var såklart väldigt jobbiga och påverkade vardagen något enormt, allt blev så mycket jobbigare.
Det var när alla symptomer blev mer intensivare som alla verkligen började oroa sig, inklusive jag som inte hade en aning om vad som hände med mig.
Mamma beställde en tid ner till vårdcentralen och kvällen innan besöket satt hon och kollade i sin läkarbok.
Alla symptomer stämde in på diabetes.
Hon varnade mig för vad vi kunde få höra imorgon, fast jag tog inte riktigt in det och precis som många andra så visste jag inte så mycket om sjukdomen och vad den innebar.
Dagen efter åkte vi ner till vårdcentralen.
Jag var rädd och nervös, tankarna gick och jag kommer ihåg att jag då undrade om det kunde vara mitt eget fel, att jag har skadat min kropp.
Att jag är sjuk och att alla andra ser det utom jag.
Tänk er den hemska känslan att inte själv kunna försvara sig när folk säger, fy vad smal du blivit, du kissar hela tiden, är du så jävla törstig?
Mina svar var väl oftast äsch eller ja.
Först tog en sjuksköterska prov på mig och jag såg i blicken på henne att något var fel.
Mamma frågade om det var som hon trodde.
Men som ni vet så är det ju läkaren som måste berätta sådant för oss.
Så sjuksköterskan sa bara att vi skulle få prata med min läkare.
En stund senare satt jag i ett rum med min läkare och min mamma.
Efter en stund tittade han på mig och sa:
- Ja Sallie, du har sockersjukan.
Jag har inget minne av vad jag tänkte då eller vad jag kände.
Jag kommer ihåg att mamma ställde frågor och att läkaren sa:
- Det är bara att köra hem och packa väskan.
Det blir sjukhuset i minst två veckor, så kör hem nu och ge henne något att äta, inget för sött, det går bra med ett glas juice. För varje gång hon har ätit och druckit något så har hon omedvetet förgiftat sin kropp.
Jag tog inte in något av det men när jag sedan kom utanför dörren så stod jag i min mamas famn i korridoren och grät.
Inte för att jag visste något om det  utan nog mest för att jag var så chockad.
Sedan åkte vi hem, vi packade lite snabbt och jag fick äta lite.
Några av mina nära och kära var hemma hos mig när jag kom hem, det var skönt att få komma hem till dom.
Men jag satt mest och stirrade och försökte ta in allt.
Efter lite jobbiga samtal satte vi oss i bilen, för mer information skulle komma.
Allt skulle bli jobbigare och det skulle komma en del kaos.
Ovetandes om detta åkte vi mot sjukhuset.
Som tur var det kom det bättre tider...

O fortsättningen får ni i nästa inlägg.

( P.S jag kommer inte lägga ut några bilder från den tiden och hur jag såg ut o.s.v. dels för att dom bilderna väcker många minnen och för att skydda mig själv.
Men ni förstår ju själva att man såg att jag var sjuk. )

lovelovelove

Sallie.