När vi var framme vid sjukhuset åkte vi upp till barnavdelningen.
- Jaha, nu kommer den tredje, sa någon som arbetade.
Med detta menade dom att dom barn som brukar komma in för diabetes oftast är tre-fyra st per månad och vissa månader kanske ingen.
Det är ju verkligen en märklig slump!
I alla fall så slussades vi in i ett litet rum med någon kvinna som började informera oss en massa om sjukdomen, vad som hade hänt, vad som skulle hända nu o.s.v.
Men den biten kommer jag inte ihåg något av.
Sedan var det dags att få kanyler insatta i armvecken.
Jag skulle nämligen ha dropp i tre dagar för att sänka mitt blodsocker som efter alla "förgiftning" var skyhögt.
För att ni ska förstå hur högt det var så gör jag en jämförelse:
Ett stabilt, eller perfekt och bra blodsocker ligger mellan 4-6 kan man säga.
Mitt låg på 38. Ddet var alltså så pass högt att jag var nära koma.
Så det var inte så konstigt att man mådde dåligt, var trött och allt det där.
På bara två dagar med droppet gick jag upp två kilon. Från att ha vägt 39 kilo så började jag nu ta form igen.
Men under tiden som blodsockret gick ner till normal nivå så hann inte min kropp med, däribland synen.
Så i nästan två veckors tid kunde jag inte läsa eller knappt se.
Allt var bara suddigt men det gick ändå!
Jag som dessutom alltid ätit som en myra tog nu igen all lagring som kroppen gått miste om och tagit från mig och åt som en häst av sjukhusmaten!
Trots mitt matschema som jag nu skulle följa under två veckors tid, så fick dom lägga till mer mat på den.
För så är det för alla diabetiker som kommer in, strängt matschema. Bara nyttigheter.
Jag åt inget godis, inte ens en liten kaka under dom två veckorna jag låg inne.
Under tiden när jag låg inne på sjukhuset gick jag i skolan där också och lärde mig mer om min sjukdom, som aldrig kommer försvinna.
Det jag lärde mig och det jag fått erfarenhet om kommer jag berätta om i ett annat inlägg sen.
Ibland fick permission från sjukhuset, b.la. när jag hade uppträdanden.
Jag lärde mig att hantera sprutorna, som skulle tas fem ggr om dagen i magen, alltså dom man tod vid måltider.
Och en gång om dagen i benet, som var det långtidsverkande insulinet, jag ska förklara detta också bättre sen.
Ville jag sedan ha något extra emellan målen fick jag sticka mig en extra gång.
Jag lärde mig att ta blodsockret och redovisa för allt som hände.
Lärde mig massor om kosten och ja allt mellan himmel och jord.
Sedan var det så småningom dags att klara sig utanför sjukhuset.

Fortsättning följer...

lovelovelove

Sallie.